På väg….somehow

Så vi har cirka en månad kvar här i Bahrain. Sålde bilen häromdagen. Har slängt och givit bort lite saker men på det stora hela så har jag inte gjort mycket. Känns inte som det kommer ta så lång tid eftersom jag ska ha ett flyttföretag som tar hand om en hel del.
Har slutat med mitt tvångsmässiga läsande på twitter….fått lite distans till det som händer…tyvärr. Det lever ändå inom mig. Många nätter drömmer jag om att polisen kommer. Jag vaknar, funderar på om dörren är låst fastän jag vet att det inte skulle spela någon roll om de verkligen kom.
Det är den konstigaste situationen någonsin i mitt liv. Kan verkligen förstå hur flyktingar känner sig…som jag fast troligen times hundra.
Varje vecka träffar jag folk som är relaterade till de fängslade. Jag hör deras historier och mår dåligt. På nätterna besöker mig deras släktingar mig i drömmen. Glöm oss inte, viskar de. Glöm oss inte.

Hur kan vi glömma?
Satt på ett kontor för någon vecka sedan men min förra chef som eldigt förklarade för mig att jag inget förstod situationen.Han gjorde det på det där typiska viset som många män gör när kvinnor inte håller med dem. Genom att förlöjliga ens åsikt. Fast de inte vet jack-all themselves. Så han menade på att:
Ingen blir torterad.
Ingen som blivit arresterad är oskyldig.
De som råkat illa ut från andra länder (typ libaneser som blivit utslängda) var även de Iran-trogna (yaaaa särskilt min unga party-all-night polare som fick åka).
Detta och mycket mer. Och ack vad sunni var rädda och vad de led. Hur kunde de plötsligt bli så rädda för sina egna grannar och vänner?

Jag kokade över och höjde min röst ordentligt och tillade då och då….Kom ihåg Mohammed…Allah vet bäst! Allah vet bäst!!!

En mörk, äldre man satt mitt emot Mohammed’s skrivbord. Han sa inte ett ord men följde vår konversation. Hans lugn och återhållsamhet irriterade mig så mycket jag utmanade honom i min ilska och frågade, Tycker du det är rättvist att ni nu kan ringa polisen och få mig i fängelse för att jag tycker det är fel att folk dör i era fängelse??  Han svarade ingenting.  Mohammed log skevt.

Efter ett tag sa mannen adjö. Reste sig, vände sig om till mig och sa, Lugna ner dig. Se till att lugna ner dig.

Ska försöka, sa jag med en sarkastisk ton och min.

När han lämnat rummet säger Mohammed,-Han är född och uppfostrad av den styrande familjen. Fick en iskall klump i magen och insåg hur skört allt är. Vad, bra, svarade jag och försökte dölja min förskräckelse, då vet jag vems fel det är om jag blir arresterad. Mohammed skrattade och sa, visst du har rätt men var inte orolig. Jag mådde illa men förde in samtalet på något annat.

Jag stannade en halvtimme till, tackade för mig och gick ut på kontoret som nu låg öde i en mörk skugga.

Aldrig mer skulle jag skratta där igen.

Tanken på att så många jag känner är så kalla och oförstående, på gränsen till onda både förvånar mig och förskräcker mig.
En hemsk dröm.

Nej, kära bahrainier, jag kommer inte glömma er.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s